Länge har man ansett att hjärnan försätts i viloläge bara om människan är ensam och utan stimuli. Men nu lanserar forskare teorin om en social baslinje, eftersom hjärnan jobbar som minst när man har nära och kära omkring sig.

Just nu kan du se en animerad film på bio där fem grundkänslor har huvudrollen i 11-åriga Jennys huvud. ”Insidan ut” försöker gestalta hur känslor uppstår och på vilket sätt deras signaler spelar roll för våra handlingar.

Kanske borde det göras en likadan film, men med hjärnans energiminister i huvudrollen. För enligt nya hypoteser gör hjärnan i alla situationer en bränslekalkyl – tillgång, åtgång, sparmöjlighet – och ser till att det vi gör drar så litet energi som möjligt.

Och – det som visar sig vara mest energisparande, alla kategorier, är att ha folk man litar på omkring sig. Ju närmare relationer, desto mindre energi räknar hjärnan med att behöva använda.

– Tillgången på sociala resurser verkar ha en energisparande funktion, och är förmodligen en förutsättning för den mänskliga hjärnan, hävdar psykologiprofessor James Coan som på en konferens utanför New York i somras berättade om en ny teori för hjärnans egentliga ”default”, viloläge:

– När vi är ihop med andra minskar hjärnan dramatiskt energin som den lägger på att lösa problem. Mänsklig gemenskap signalerar till hjärnan att den kan återgå till, eller vara kvar i vila.

Det här utgångsläget, eller baslinjen, anser James Coan och hans forskarkolleger är mer sannolikt än ”the individual baseline” som man tidigare trodde gällde för hjärnan: att den skulle vara som minst aktiv om vi var ensamma och utan stimuli. I stället har deras studier visat att fungerande sociala sammanhang – med samspel, ömsesidigt beroende och gemensamma intressen – får hjärnan att hushålla med sin energi som allra bäst. De kallar hjärnans viloläge för ”the social baseline theory”.

Tillgången till andra människor förändrar hur hjärnan arbetar.
– Tillgången till andra människor förändrar hur hjärnan arbetar. Så jag menar att baslinjen inte är individuell, utan kommer från en kollektivistisk faktor i evolutionen.

Så här är teorin uppbyggd:

Människan är inte bunden till klimat eller växtzoner, utan vår typiska ekologiska miljö är just andra människor. Vår hjärna har utvecklats för att fungera i den miljön och räknar automatiskt med andra för att lösa olika problem.

Samtidigt är de resurser vi skaffar för att överleva inte oändliga. Hjärnan får cirka 20 procent av kroppsenergin, ”den tillförs inte mer för att vi tänker extra hårt” – så det gäller att hushålla. Hjärnan har därför en särskild förmåga att göra överslagsberäkningar för om en ansträngning är värd besväret. Och samarbete med andra verkar optimera vår egen energiförbrukning.

Ska de gå uppför på egen hand, verkar backen brantare än den är.
Hjärnans energiminster kan till och med lura sinnena att uppfatta något som jobbigare än vad det egentligen är för att man ska avstå och spara energi. James Coan hänvisar till studier där försökspersoner har fått stå nedanför en backe och bedöma lutningsgraden. Ska de gå uppför på egen hand, verkar backen brantare än den är. Med ryggsäck på ryggen – ännu brantare. Men tillsammans med en kompis ser de lutningen som flackare, och ju längre tid som vännerna har känt varandra desto mindre brant uppfattar sinnena att backen är.

– Det här är ett av de forskningsresultat som stödjer hypotesen att mänskliga relationer har en energibesparande effekt på hjärnan.

James Coan har forskat på vad fysisk närhet och kärleksfulla förhållanden gör med hjärnan sedan 1990-talet. Folk har fått lätta elstötar medan deras hjärnor avbildats i en scanner. Lite då och då förvarnas de med ett rött kryss. Om de ser en blå ring är det lugnt. Hjärnans aktivitet vid dessa signaler avbildas i tre olika situationer: Ensamma, med en främling respektive deras partner att hålla i handen.

– När de är ensamma blir hjärnan väldigt aktiv. Inte i någon enstaka nervkrets, utan överallt. Den verkar ha mycket att göra, förklarar James Coan.

Resultaten från flera liknande handhållar-försök visar samma sak: Är man ensam, uppfattar hjärnan att man måste lösa alla problem på egen hand. Håller man någon okänd i handen kvarstår vissa hjärnaktiviteter. Men tillsammans med sin allra närmaste sjunker stresspåslagen i hjärnan helt.

– Min mamma säger ’Det där visste jag redan, varför ringde du inte mig?’. Och själv ser jag samma effekt när min fyraåriga dotter ska vaccineras och vill hålla handen. Hon vet också att det hjälper. Men som forskare vill jag ju undersöka mekanismerna: Hur tar hjärnan en hand, och översätter det till att gå in i lägre stress-aktivitet?

Att hjärnan är gjord för att ha folk omkring sig – det är James Coan säker på. Det är som om den ”vet” att våra närmaste är beredda att dela på omvårdnadsbehov, har gemensamma intressen och är ömsesidigt beroende.

– Hjärnan tror att det är färre problem som ska lösas när det finns människor i ens närhet – och tvärtom om man är ensam. Då är det som att gå med tung ryggsäck inför vilken ansträngning som helst.

Varför effekten av nära relationer är energibesparande vet forskarna ännu inte, men spekulerar i att det handlar om att sprida risker och dela på arbetsbördor.

Riskspridning, tror forskarna, kan vara ett av skälen till att mänsklig gemenskap spar energi för hjärnan.
Riskspridningsteorin utgår bland annat från en iakttagelse av strutsar, som ömsom måste ha huvudet sänkt för att få mat, ömsom höja upp det för att spana efter rovdjur. För varje struts som tillförs flocken behöver varje enskild individ höja huvudet färre gånger. Ändå ökar flockens totala vaksamhet som den kan utöva tillsammans och var och en får mer tid till att skaffa mat. Riskspridning, tror forskarna, kan vara ett av skälen till att mänsklig gemenskap spar energi för hjärnan.

Samtidigt tar hjärnan också in information om hur tillgivna de sociala resurserna är. Nära relationer betyder att man har tillgång till någon som kan tänkas använda sin energi för min skull – man bär varandras bördor.

– Vi har inte kunnat bekräfta exakt vilka nervkretsar det handlar om, men de som hör samman med att reglera känslor – vilket kostar energi – är mindre aktiva i sociala relationer. Tillsammans med andra får hjärnan signaler att gå tillbaka till baslinjen, ett relativt lugn.

Vi i väst skulle spara en massa energi om vi accepterade en mer kollektivistisk identitet.
Social närhet reglerar känslor åt oss, och känslomässiga processer styr nästan alla hjärnans aktiviteter. Till exempel är kollektiv intelligens, förmågan till problemlösning i grupp, inte lika med summan av vars och ens intelligenskvot utan snarare av hur bra varje gruppmedlem är på att läsa av ansiktsuttryck hos varandra. James Coan tycker det är dags att börja prata om hur vi hela tiden påverkar varandra.

Kan vi göra något själva för att hjärnan ska spara energi?

– Att hålla hand är särskilt bra, men alla sätt att bygga relationer och samspela med andra ger den trygghet som får hjärnan att räkna med att vi löser problem tillsammans. Vi i väst skulle spara en massa energi om vi accepterade en mer kollektivistisk identitet. Tänk om vi kunde vidga horisonten och se att vi är burna av människor omkring oss – i en värld vi delar med andra.

Källa: www.svd.se Frilansjournalist: Agneta Lagercrantz